dags att dra igång.

Jaha min första bloggning , jag ser framemot att blogga , har tänkt på de länge men aldrig riktigt orkat dra igång . Min syster har sagt till mej flera gånger att jag ska börja blogga , inte bara för att jag har talanger enligt henne utan också att jag skriver i mitt huvud nästan varje dag men jag får inte lika lätt ner de på papper. Jag har tänkt blogga om framförallt mitt liv , men även om fotboll och AS Roma , hur det är att vara ungdom och allt omkring de . Jag läser mycket bloggar och framförallt Marcus Birros blogg på svenskafans.Ja jag ska börja skriva om min situation i livet , jag är 14 år och har haft en ganska bra uppväxt med två kärleksfulla föräldrar.Men den 27 December för 4 år sedan förändrades mitt liv , Min pappa sade till oss att han skulle flytta .jag var 10 år och fattade egentligen inte vad de innebar utan levde på som vanligt , glad och sprallig .Men snart började i luska i vad som egentligen hade hänt , det kom den ena hårda smällen efter den andra , min mamma började bete sig underligt och gick in i en djup depression , jag och mina systrars liv sattes i rörelse .Vi blev en tid senare som slagträn i fighten mellan mamma och pappa , jag försämrades oroväckande i skolan och fick börja gå till psykolog 1 gång i veckan.Vi levde på så i 2 år .Under den tiden var de mycket kamp för att hålla sig kvar där jag var, jag lyckades fakriskt .Men sen hände nästa sak .Sommaren 06 , Mamma och Pappa hade precis blvit “kompisar” igen och lyckades äntligen vara i samma rum utan att försöka döda varann .Jag och pappa hade planerat 1 månads semster i vårat Italien och de var meningen att mamma skulle skjutsa oss till flygplatsen.Jag var spänd den där heeta sommardagen , den 24 Juli 2006 .Den dagen hängde jag runt med mina kompisar och hade packart allt noga redo för 4 veckors frånvaro i swedie .Jag kom hem på kvällen runt 9 men märkte i min förvåning att de bara var min syrra hemma .Hon förklarade att pappa hade skjutsat mamma till sjukhuset , tusen och åter tusen tankar flög genom mitt huvud.Jag och min syrra hade de mysigt och satt och fika hela kvällen , runt halv 1 kom pappa hem och berättade att mamma hade fått ont i axeln och skulle stanna på sjukhusset till morgondagen och det betydde att hon inte kunde skjutsa oss.Vi åkte från västerås klockan 3 under tystnad och satte oss på planet.Jag hann precis fira min 12 födelsedag innan vi fick besked att mamma skulle opereras , Pappa beställde genast ett flyg 2 dagar senare och vi tog farväl av alla släktingar och åkte dystra hemåt .Väl hemma hade operationen gått bra och läkarna försäkrade oss allt skulle bli bra igen , vi trodde dem!Nån vecka senare fick vi veta det som kommer att ha förstört mitt liv , att min mamma bärde på en tumör i axeln.Min mamma gick på undersökningar nästan varje dag medans mitt liv flöt på ganska bra.Runt sen-hösten så började hon gå på cellgift , jag var 12 år och brydde mej inte särskilt mycket eftersom jag trodde att de va helt lugnt och allt var nästan över.i December nån gång fick JAG veta nått alla redan verkade veta , att mamma inte alls hade en tumör , utan bröstcancer i dödlig dos , inte bara de , de had spridit sej till vänstra lungan!Min mamma gick in i en till djup depression och hon var helt säker på att hon skulle dö när som helst.2007 gick ganska snabbt , mamma var fortfarande pigg med vissa dagars undantag .Livet flöt på ganska normalt utom den tanken som gnagde längst bak i huvudet.Sommaren blev bra , jag var kung.Jag började 7an mitt i allt och allt var kaos till en början , min nya klass verkade störd och minnerna från min förra var kvar.Mitt skolår började ganska bra för att snabbt försämras , nästan lika snabbt som min mammas tillstånd.Vintern blev en enda lång pina med kris-samtal skolan nästan varje vecka , jag började fly från mitt liv och var mycket sällan hemma , jaghamnade i fel sällskap och började röka .mitt liv var i kris!men jag vet inte hur men på nått sätt började jag dra mej undan mina “kompisar” och började hänga allt mer på fotbollsplanen .När April började så var jag helt ute från mina mörka kretsar och fokuserade totalt på fotboll , det ända sättet att avreagera mig på.Men min fotbollssäsong började även den som allt annat i kris .Med en oviss vinter för mitt lag skickades en ny tränare in och skulle styra upp.Jag fick snopet se mig petas .Men dom andra tränarna visste vad jag kunde och dom tvekade inte en sekund i Big mac cup , med huvudtränarens frånvaro vare bara att köra , 3 mål i första matchen och spelade grymt.sista träningsmatchen var mot Barkarö , 2 tränaren utsedde mej till kapten och jag visade genast att jag var på spelhumör , bollen satt klistrad.Seriepremiären blev en chok , Vi mötte förra årets vinnare IK Franke och jag satt på bänken, jag kom in som ytterback och gjorde fiasko.Men veckan efter beslutade jag mej för att ge mej av från Skiljebo och dra vidare till just Franke . Skolan slutade som en befrielse , efter i nästan alla ämnen och nu varee bara att chilla.Sommaren blev totalt misslyckad , när första delen regnade bort och nu började de även hända saker med mamma , hon var dödsdömd.Hennes läge blev sämre och sämre och hon pendlade mellan sjukhuset och hemma.När jag drog till gothia låg hon på sjukhus.Jag och pappa åkte till italien den 23 juli och stannade till den 15 augusti , när vi kom hem låg mamma på ett hem som hette Gryta Hospice , även kallad “dödens väntrum”.hon hade grova Ångestatacker och fick ganska snart komma hem , med hjälp av LAH som kom 3 gånger om dan och gav henne medicin m.m. , min mormor flyttade pemanent dit och först funkade de väldigt bra . men den höga halten medicin blev för mycket , mamma försvann mer och mer och då menar jag att hennes tänkande gick sönder , hon visste inte vilket datum och vilken tid , hon blandade ihop presoner och var helt förvirrad och trodde fortfarande att allt var som vanligt.för 3 veckor sen mådde hon för dåligt så min mormor skickade upp henne till sjukhuset och där har hon stannat , vi var vana att hon åkte upp till sjukhuset under några dagar men vi förstog att detta skulle kanske vara sista anhalten för mami .Läkarna sa efter några dagar att dom inte kunde göra nånting och nu var de bara att vänta .hon blev alltmer aggressiv och försvann ur medvetandet ännu mer , hon är förvirrad och har svårt att andas.nu har jag vart där nästan varje dag i 3 veckor och min moster har sagt att de börjar bli dags , högs 1 månad.Jag och min psykolog försöker nu desperat att förbereda mig på rätta sätt men som min psykolog eva sa , det går egentligen aldrig att förbereda sig för man tar de ändå alltid som en chok.Min mamma sa något i förra veckan som fick mej att springa ut och börja störtgrina , hon började sakta packa ihop sina saker och när min morbror frågade vad hon höll på med sa hon “jag packar för jag ska hem , jag ska hem och ta hand om mej själv och jag ska bli frisk och allt ska bli bra , fattar ni de?”.det var väll nästan allt om min sitatiuon just nu , jag ska försöka skriva om mina känslor och allt som dyker upp.ciao så länge.