Sjukhuset background

Det du ofta ser när du tittar på ett hus är dess dörr , dess fönster , de fina mönstrerna på teglet(elr träd) och den mysiga inredningen som man ser genom fönstrerna .När du tittar på Västerås Sjukhus ser du den ståtliga entrén och resturangen , du ser även den höga byggnaden som står strax öster om entrén , den ser faktiskt ganska fin ut. ja de vill säga om du inte vet hur de ser ut inuti.Min mamma ligger på Onklog Avdelningen.När jag går genom den långa hallen mellan apoteket och akuten tänker jag ofta på vad jag ska göra när jag inte har en mamma och vrf de blev så , destu närmare jag kommer hissen destu mer sjunker mitt självförtroende och tillslut när jag trycker på knappen på 7an i hissen fattar jag ärligt talat inte vad jag gör där .När man kommer in på avdelningen möts man av en doft av sjukhus , det är svårt att förklara den , den är lite frän och luktar lite tändläkarsprit. Rum 18 ligger 2 rum från ingången och dörren öppnas ganska trögt.Det första man ser är den fina vyen ut över västerås stad . Ett ögonblick känns de som hemma innan det snabbt växlas till grov ångest .Nästa sak jag ser är min mamma i sjukhussängen , sovande , utan hår och totalt borta , inte alls den mamma jag en gång hade och jag alltid kommer att sakna.Jag går fram och pussar henne lite rutinaktigt medans hon sakta öppnar ögonen och får iväg ett läte som låter ungefär som “eej dinso” . Jag ställer mig en bit ifrån sängen och hon väntar på att jag ska säga nått men inga ord kommer fram , ångesten stiger men jag räddas av pappa som frågar om hon ätit .Min Faster och Farbror kommer in , dom flög dit från italien på deras 25 års giftemål för att ta förväl av mamma , som alla andra släktingar i italien planerar göra.Ett kärt återsende mellan Mamma och min faster , bästa vänner sen länge men inte träffats sen vi fick diagnosen cancer för 2 år sedan.vi hinner knappt gå in fören en sjuksköterska skickar ut oss för att hon ska ta nån jävla spruta , utanför är moster som står och störtgrinar , en extrem sitatution för även den starkaste , min moster kom och kramade mej och jag tänkte om gud verkligen var seriös , fan jag står och tröstar min 40 år äldre moster utanför min dödsjuke mammas sjukhusrum när jag är 14 år och knappt kommit in i målbrottet , fan de va mer smärta att stå där ute i 1 minut än vad vissa får känna på under en hel livstid. Jag satte mej tillslut ner med en kopp te tsm med min farbror , han sa till mej det som ska bli mitt motto , “la vita e come e , non si puo fare niente , solo ridere é scerzare”( = Livet är som de är , man kan inte göra nånting åtde bara skratta och skojja”.Min mamma kmr att somna in snart och de vet jag . som jag känner nu är de skönt för mig , för min mammas och för alla andra inblandade att de tar slut snabbt , jag vill kunna blicka framåt åt mitt nya liv . 14 år åt helvete.när jag berättat de här kanske antingen ni inte bryr er elr så gör ni men för mej kmr Västerås Lasarett alltid vara lika fult .